Allelopati och allelobios

Allelopati och allelobios

Växterna talar med kemiska substanser

Prata med sina krukväxter ska man ju göra för att de ska må bra, men att växter också kan kommunicera sinsemellan med biokemiska substanser vet kanske inte alla? Växters förmåga att avge ämnen som hindrar andra växters groning och tillväxt är ett fenomen som varit känt i flera tusen år, men ett tämligen nyväckt intresse finns bland forskare idag. Genom att lära oss mer om växternas egna regleringsmekanismer ser man möjligheter att öka de odlade grödornas konkurrenskraft mot ogräs och skadeinsekter. Särskilt i ekologisk odling där man inte använder kemisk ogräsbekämpning är det intressant att odla växtsorter som har en stor förmåga att konkurrera mot ogräs. Men det är också kunskaper som är värdefulla för allt jordbruk där målet är att minska behovet av kemiska bekämpningsmedel.

Allelopati

Detta konstiga ord är namnet på en kemisk kamp som pågår mellan växterna om livsutrymme. En del växter har nämligen förmågan att utsöndra ämnen som påverkar utvecklingen hos andra växter i sin närhet. Det sker antingen via roten eller via gasformiga ämnen från bladen. Exempelvis kan vissa växter hämma groningen hos andra växter och på så sätt påverka växtligheten runt omkring sig både under växtsäsongen och efterföljande år.

Ordet allelopati kommer från grekiskan, allelon 'varandra' och pathos 'lidande'. I de flesta fall handlar allelopati om en negativ påverkan på andra växter. Men i några studier har forskare också funnit en stimulerande påverkan. Den gynnsamma effekten sönderdelad lusern har på tillväxten hos tomat, gurka och sallat är ett sådant exempel.

I studier på Sveriges Lantbruksuniversitet har vete visat sig ha mycket lägre allelopatisk aktivitet än korn. Man har också funnit att lantsorter och äldre sorter av korn har högre allelopatisk aktivitet än yngre. För att öka effekten hos vete har därför ett förädlingsarbete påbörjats för att åter korsa in denna viktiga egenskap. 

Allelobios

Ett annat sätt för växter att ”tala” med varandra och som man försöker utnyttja i den praktiska odlingen är genom allelobios. Detta är ett sätt för växter att kommunicera med dofter för att t ex försvara sig mot bladlöss. Försök har visat att kornplantor sänder ut ämnen i luften som påverkar grannplantorna. Efter att ha tagit emot signalen förändras plantan sannolikt kemiskt, förändringen sker i plantans yta vilket leder till förändrad doft men kanske också andra förändringar i bladytan.

Insekter använder sig huvudsakligen av luktsinnet när de söker efter mat, äggläggningsplatser och artfränder att para sig med, både bladlöss och deras naturliga fiender är bra på att hitta doftpåverkade plantor. Havrebladlössen är dock mindre förtjusta i att äta av sådana plantor medan nyckelpigor istället kan bli mer lockade av dem.

Alla plantor kommunicerar inte med varandra och de är dessutom uppdelade i sändare och mottagare. Det handlar om envägskommunikation och signalerna skickas aldrig mellan samma sort av korn. Växternas beredskap för bladlusangrepp blir därför förhöjd när olika sorters växter odlas på samma fält. Dessa allelobiotiska egenskaper finns i moderna kornsorter men de finns i ännu större utsträckning i primitiva sorter. Studier visar också att bladlössen bara blir hälften så stora på vildkorn.

Läs om ny intressant forskning i detta ämne:

http://www.slu.se/sv/centrumbildningar-och-projekt/epok-centrum-for-ekologisk-produktion-och-konsumtion/nyheter/2013/3/sortblandningar-for-att-minska-problem-med-skadegorare/